Välkommen till Adoremus in aeternums bokrecensioner

RECENSION AV "EN AV GRABBARNA"

För de av oss som är intresserade av fotboll är Sveriges första huliganbok en av grabbarna en mycket efterlängtad bok. Boken beskriver en ung pojkes första kontakter med fotbollsklubben AIK och hur denna klubb präglat honom och hans vänner sedan mitten av 80-talet. Det är inte konstigt att den historieintresserade kan dra paralleller till medeltida svensk och europeisk historieskrivning där det viktigaste var att framhålla det egna landets fördelar, nackdelar existerade över huvudtaget inte. Hur underlägsna AIK:arna eller Firman Boys än framställs, så spottar huvudpersonen bara lite blod, och segrar glatt vidare, det är ungefär som att läsa Karls-krönikan där huvudpersonen Kung Karl Knutsson Bonde ideligen gick på mina efter mina, men alltid framställdes som segrare. Nu var det kanske en överdriven jämförelse, för när bokens huvudperson börjar slåss med DIF:are och Bajare, så fanns knappast någon motståndarfirma värd namnet. För den "vanlige" fotbollsälskaren ter sig huliganismen som något främmande, och många röster höjs ideligen för att stoppa våldet, inte minst efter den "pitch-invasion" som gjordes i samband med GAIS-AIK tidigare i somras. Men de flesta fotbollsälskare vet att alla sk. huliganer har något gemensamt: 1) de älskar sina lag och 2) de tycker inte om varandra, samt 3) de älskar "box", adrenalinet pumpar och de blir tillfredsställda av riktiga slagsmål och blodvite.

Johannes Paulus 2, alias Carol Wojtyla, har sagt en förnuftig sak: "fotboll är religion". Frågan är bara hur man skall hantera denna "religiösa aspekt", hur skall den vanlige genomsnittskatoliken och fotbollsälskaren ställa sig till det sk. fotbollsvåldet? Ja, givetvis är det inget att föredra och författaren "Johan Höglund" säger själv i boken: "Alla människor har det inte inom sig, och alla blir inte lika stora slavar under det som jag blev". Om det hela handlar om att utveckla sin osäkra tonårsperiod och söka kompisar finns det givetvis andra vägar att gå, men man skall heller inte fördöma dem som gillar att slåss, bara det i längden inte drabbar den vanlige fotbollsälskaren.

Säga vad man vill om AIK, men Höglunds beskrivning av sammanhållningen i klubben är beundransvärd:
"Det som räknades var kärleken, hängivenheten och lojaliteten till AIK och vi levde våra liv för klubben. Det var vårt primära förhållande till varandra. Jag kan inte föreställa mig något egentligen, som var så präglat av mångfald som vårt brödraskap. Var i hela världen kan du få ett gäng skinnskallar och nazister, anarkister och kommunister, socialister, invandrare, alkoholister, narkomaner, höga tjänstemän, kriminella, Svenssons, föräldrar, studerande, barn till polis och åklagare, barn till missbrukare och Tensta- och Djursholmsgrabbar att alla gå samman och fullkomligt lägga fördomarna åt sidan för något som är större än vi själva?" Detta är i sanning gripande ord, och man önskar att detta lysande omdöme gällde inom alla fotbollsföreningar i Sverige (ingen nämnd och ingen glömd).

Det officiella fotbolls-Sverige som svff mfl. vill gärna få denna fotbollskultur idiotförklarad och har tom. börjat sprida löjliga rosa "armbindlar" för att ta avstånd från våldet. Men givetvis är våldet gravt överdrivet och Höglund säger: "Vi slogs mot likasinnade som alla var helt på det klara med vad som kunde ske när vi drabbade samman och det var främst därför firmakulturen hade utvecklats - för att bespara allmäheten att komma i kläm i våra uppgörelser och slippa ha gråtande barnfamiljer i våldsamma upplopp vid en tunnelbanenedgång, även om också polisens säkerhetsapparat varit en stor orsak till att vi tvingats organisera våra slagskämpar och börjat flytta boxen till platser där vi kunde få agera ostört". Viktigt är också att poängtera skillnaderna mellan riktiga fotbollsgrabbar och afa-ligister som helst ger sig på döda ting för att visa sin avsky för samhället och dess iofs vidriga värderingar. Höglund säger: "En fotbollsgrabb skulle aldrig vandalisera sin hemstad på det sättet som de (förortsungdomar)gjorde, mycket på grund av att kärleken och lojaliteten till våra fotbollslag ligger även där".

Javisst är boken en hyllning till fotbollsvåldet, men också - framför allt - en hyllning till det egna laget - i det här fallet AIK. Vi rekommenderar den varmt och ger den fyra av fem "dåremusar"!

PS. Boken går att återfinnas hos alla större bokhandlare, man kan även beställa den via www.mmgbooks.se

MR.